[ Förlossningsberättelse ]

Hela dagen den 14:e juli deppade jag över att jag inte känt tecken på nånting. Allt var så lugnt och jag misströstade och tvivlade på att hon någonsin skulle kika ut.
Vid 00 gick vi och la oss i sängen för att kika på film, kunde inte riktigt slappna av och kände lite mensvärk som snabbt gick över till stark molande värk i ryggen. Jag gick upp och satte mig vid tvn för att se om det skulle gå över, men det blev bara starkare så vi började klocka värkarna. 3 st regelbundna med 5 min mellanrum vågade jag vänta på innan jag ringde förlossningen och berättade om min rädsla för allt skulle gå fort. Barnmorskan sa att vi var välkomna när vi ville för en undersökning. Jag satt här hemma i valet och kvalet. Tyckte inte att värkarna var såå starka och tyckte att det skulle kännas jätte dumt att åka in för att konstatera att det inte var på gång.
Men så kom en värk som inte gick att ta miste på så Kristian ringde vår kompis Romeo som lovat att hjälpa oss. Han var här på 5 minuter.
Jag väckte Hampus och packade lite sen åkte vi iväg.
Kriss mamma som skulle vara barnvakt hade oförberett blivit inkallad (hon jobbar på barnkliniken på KSS) Så Romeo erbjöd sig att stanna kvar på förlossningen med honom. (De lekte i väntrummet utanför hela morgonen tills Kriss mamma hämtade Hampus kl 07.)
Vi blev inskrivna 03:10, jag kollades på en gång och det konstaterades att jag var öppen 6 cm. BM erbjöd sig att ta hål på hinnorna direkt så allt skulle gå fort. Men pga av min rädsla sedan förra förlossningen så ville jag inte det just då. Jag kände att värkarna var hanterbara med lustgas och både jag och Kriss hade kul åt massa små ting där inne på förlossningssalen mellan värkarna. Han lyckades till och med få mig att skratta under några värkar med sina knäppa frågor och påhitt!
Värkarna flöt på och lilla hjärtat tickade stabilt.
Framåt halv sju kollade BM om det hänt något och jag var då öppen 9cm. Hon frågade än en gång om vi skulle ta hinnorna så denna gången gjorde vi det. Det forsade ut och värkarna blev starkare.
Jag mindes hur mycket jag sprack med Hampus och hindrade därför Lillan att tränga ner riktigt eftersom jag “knep” med benen.
BM frågade om jag kunde tänka mig att ställa mig på knä i sängen och luta mig mot sänggaveln istället, det skulle hjälpa henne att tränga ner snabbare. Så jag gjorde det och fick krystvärkar direkt.
Den första vågade jag inte jobba med. Den andra tog jag i och kände att hon var på väg ut… När den tredje kom tog jag i för kung och fosterland och ut kom hela lilla tjejen på en gång!
Kl 06.54.
Jag sprack ingenting denna gången och är överlycklig för det!
3470g och 51cm lång var hon. Helt perfekt!

Jag var uppe på benen snabbt och duschade. Vi fick sen ett rum på på förlossningen som kallas “sviten”.
Där åt jag lunch och ammade Novalii för första gången. Någon timme senae fick jag gå upp på BB för att göra den första läkarkontrollen där de kollar reflexer, leder och dylikt och allt såg jätte fint ut.
När klockan var 16 kom Kriss kompis Alex och hämtade oss.
Ångrar inte att jag åkte hem så fort. Allt gick så bra och vi var så pass pigga så jag såg ingen anledning att stanna. Nu har vi “BB- vård i hemmet” som det kallas och det betyder att en BM ringer dagligen och följer upp hur Novalii mår, hur amningen funkar och så vidare.
Vill man så gör dom även hembesök.
Om en vecka åker vi till BB igen för nästa kontroll och där efter blir det BVC som vanligt…