[ Höstkänslor och trots-tider ]

Jag börjar få lite höstkänslor nu!
Jag gillar det. Skönt med mörka kvällar när man kan tända ljus.
Det gör mig inget alls att det snart är höst.
Så bort med värmen och fram med gul/röda löv!

Har en härlig mammaledighet framför mig nu 
(har jag ju iofs haft de senaste 2 åren också)
Hampus ska börja på dagis, stora killen. Det ser jag fram emot.
Inte för min skull, men för hans. Han kommer att få det så roligt där!
Att riktigt få utlopp för allt bus han har i kroppen kommer bli kanon… Just nu går det ut över oss i ren trots istället.
Ja, han är inne i en rejäl trotsperiod för tillfället.
Det kommer i vågor och då med besked. Han kan bli tvär-arg för minsta lilla motgång och bara slänga sig på golvet och gallskrika,
för att andra sekunden resa sig, lägga huvudet på sned och säga
“heej älskling”
Han får ibland för sig att bara kasta iväg saker… Eller som igår.. Att bita i soffan(!?!) och då blir han jätte arg om man säger till honom. Han skriker rakt ut. en minut senare övergår skriket till gråt och helt plötsligt är det så synd om honom och då vill han bara kramas.
Älskade lilla hjärta. Det är inte lätt att vara två år!

Har läst någon stans att trotsen kan liknas med en tonårings känslor och dom små har så klart ingen aning om hur dom ska hantera alla känslor av glädje, ilska, rädsla osv... Och då blir allt på tok.

Visst, det är skitjobbigt vissa stunder.
Men inte bara för mig.
Det är minst lika jobbigt för min stora-lilla tvååring!

Och ja, det går ju över!

<3